Bugaboos som trängs med iphonepratande lattemammor på caféerna och fullt av gummistövelklädda pappor på promenad i skogen dragandes på rejäla Emmaljungavagnar ? Nej, inte här där jag bor. I Frankrike ser barnvagnslandskapet annorlunda ut än i Sverige.
Först och främst ska det understrykas att jag skriver från min egen hemvist i Frankrike, nämligen den sydliga staden Montpellier, vilket gör att min barnvagnsspaning är präglad av den här traktens särdrag. Här är vädret nästan alltid soligt (även om Mistralvinden blåser ordentligt då och då) och det finns inget behov av barnvagnar med stora hjul som forcerar isvallar och snömodd. De flesta föräldrar som är bosatta här, skulle antagligen fnissa åt tanken på att sätta vinterdäck på barnvagnen – det har de ju aldrig gjort ens på bilen! Klimatet gör dessutom att det kanske inte är lika viktigt med en ombonad liggdel till nyföddingen. Montpellier är också en förhållandevis fattig och socialt belastad stad – många nyblivna föräldrar har helt enkelt inte råd att lägga stora summor på babyutrustning.
Det finns dock en del gemensamma drag för det franska barnvagnslandskapet: Jag är ganska säker på att det är mindre bebisfokus i franska medier än i svenska: det skrivs och pratas helt enkelt mindre om föräldraskap, produkter och trendiga babyprylar. Jag tror också att det är större sociala skillnader mellan föräldrar vad gäller tillgång till information om ämnen som barnsäkerhet, forskning och medicinska råd. Denna skillnad beror nog delvis på att det i Frankrike i princip inte finns några vårdcentraler; istället förväntas alla själva välja en barnläkare med egen mottagning. Varje läkare väljer själv hur mycket och vilka råd hen vill ge till sina patienter och den information som föräldrar har tillgång till varierar därför mycket. Många mammor och pappor är nog på grund av detta inte särskilt väl informerade om vilken typ av barnvagn som passar vilken ålder, vikten av ergonomi för små bebisryggar och så vidare.
En annan skillnad gentemot Sverige är förstås att franska mammor har en väldigt kort betald föräldraledighet: endast tio veckor efter bebisens ankomst, om det inte är tvillingar. (Papporna får för övrigt nöja sig med tio dagars ledighet i samband med barnets födsel.) En hel del mödrar väljer visserligen att vara hemma längre med sin telning (utan ersättning), men generellt kan man nog säga att behovet av en barnvagn som rullas flera timmar per dag är mindre i Frankrike än i Sverige. Jag kan också konstatera att fransmän generellt är ute mindre i skog och mark med sina barn och därför är behovet inte så stort av vagnar med ordentliga terränghjul. För övrigt är barnvagnsvänliga elljusspår sällsynta. Däremot är det inte helt ovanligt att se friluftsfantaster till föräldrar ta sina fleeceinklädda barn på ryggen i bärstol och ge sig ut på vandring på söndagarna.
Både bilar och bostäder är generellt mindre och mindre praktiska ur barnsynpunkt än i Sverige. Många familjer bor i gamla hus utan vare sig hiss eller barnvagnsförråd och i trånga lägenheter utan egentlig entréhall. Själv bor jag på tredje våningen utan hiss och tackar ödmjukast mina toleranta grannar som låter oss ställa vagnen i porten, trots att hyresvärden förbjuder det. När vi fortfarande använde liggdelen var vi dock tvungna att släpa upp den i lägenheten efter varje promenad. Konsekvensen av småttiga lyor och tredörrars Peugeotbilar är dock generellt att föräldrar väljer lätta och kompakta barnvagnar som går enkelt att fälla ihop – och förstås att paraplyvagnen är kung. Även små bebisar och nyfödda telningar ses skjutas fram i praktiska Maclarens, inte alltid i fullt liggläge och naturligtvis utan ögonkontakt med mamma eller pappa. I allmänhet verkar det inte bekymra de flesta fransmän att vända barnen från föräldrarna så fort de placeras sittande. Det finns för övrigt ganska få vändbara sittvagnar på marknaden.
En annan stark tendens i Barnvagnsfrankrike är att enbart använda babyskyddet som barnvagnsinsats. Ständigt och jämt ser man allt från alldeles färska bebisar till bastanta niomånadersungar vars trinda ben räcker en bra bit utanför sitsen, fraktas runt i bilbarnstolen. Det här beteendet får naturligtvis en överspänd svensk som jag själv att baxna, alldeles särskilt när babyskyddet är fastklickat ovanpå en paraplyvagn (en vanlig modell som säljs i flera affärer) och barnet är inneslutet på samma gång av suffletten på vagnen och den på babyskyddet. Jag undrar vilken temperatur det blir därinne en sydfransk sommardag…
Vad är det då för sorts vagnar som rullar längs Seine, bredvid Eiffeltornet och på små pittoreska, provensalska torg? I patriotisk anda måste jag förstås börja med de svenska vagnarna – men jag kan nedslagen berätta att de lyser med sin frånvaro. Brio är främst förknippat med leksakståg i Frankrike och även om jag vill minnas att jag har sett två Brio-vagnar här, tror jag att de båda tillhörde utländska turister. Naturligtvis finns det Bugaboos även i Frankrike, men här i Montpellier är de inte särskilt vanliga. Det finns inte ens en affär som säljer dem, faktiskt. Ser man någon gång en Bugaboo, är det nästan alltid en Cameleon, och någon enstaka gång en Bee. Dock har jag vid besök i de mer välmående städerna Avignon och Toulouse konstaterat att där färdas betydligt fler barn i Bugaboo och jag kan tänka mig att det är än mer vanligt i Paris mest chica arrondissement och förorter. För övrigt är Bugaboos tydligen väldigt stöldbegärliga i Montpellier: en gång på den franska varianten av öppna förskolan, kom en mamma med sin bebis i en Cameleon. Hon propsade på att parkera vagnen inne i lokalen, istället för i entrén med de andra vagnarna, eftersom den hade varit så himla dyr i inköp.
Eftersom paraplyvagnar är så vanliga, hör Red Castle och Maclaren till de vanligast förekommande märkena. Chicco, Graco, Peg-Pérego, Jane och Britax ser man också ofta. Ibland rullar en Quinny förbi, medan Stokke är relativt sällsynt. Någon Mountain Buggy har jag aldrig sett i Montpellier, däremot i andra delar av landet. Den enda Phil & Teds-vagn jag har skådat i stan, tillhör min engelska kompis, som har köpt den i London. Ett mellanprismärke som är väldigt vanligt och som jag inte tror finns i Sverige, är Bébéconfort. (De har för övrigt något slags koppling till Maxicosi). Till slut bör jag nämna att många köper baby- och barnutrustning från stormarknaderna, så man ser ofta vagnar av butikernas egna märken, t.ex. Carrefours märke Tex. Precis som vad gäller inredning och kläder för franska barn, ska färgerna på barnvagnen helst vara dova. Svart är förstås en favorit även här, men diskreta färger som brunt, mörkblått och beige förekommer också. Paraplyvagnarna kan dock har lite roligare färger. Generellt tycker ju fransmännen att könsneutralt, unisex och genus är konstigt och fel, men trots det ser man förhållandevis få ”flick- och pojkvagnar” i rosa och ljusblått.
Nativiteten är hög i Frankrike, men trots det är det en relativt ovanlig syn med dubbelvagnar här. De gånger man ser sådana vagnar är det dock nästan aldrig den variant vi ser i Sverige, med barnen bredvid varandra, utan istället sitter de på rad, den ena bakom den andre. Ofta är det dagmammor som kör dubbelvagnarna och jag har flera gånger sett kvinnor ratta vagnar med plats för tre småttingar! Jag misstänker dock att det inte är ett ekipage man tar med på spårvagnen särskilt ofta.
Nu kanske ni undrar vad jag kör för vagn? Det ska jag förstås genast tala om. Vi valde en vagn som passar en riktig Medeldupont: en duovagn från Bébéconfort i en färg som kanske kallas blockchoklad. Liggdelen var tråkigt nog en trång och plastig sak som inte var speciellt ombonad. Sittdelen är dock helt okej, med fullt liggläge och en bra sufflett. Det är ingen vagn jag skulle valt om vi bott annorlunda, men den fyller sin funktion, har en rymlig varukorg och är sjukt kompakt hopfälld. Med en extra sittdyna i fårskinn blir den också till slut ganska trevlig. Denna skandinaviska och polarchica touch ger oss dessutom alltid några uppskattande kommentarer från de andra dagisföräldrarna…
/Karin
